Januari 1988. Vid ligger vid kaj i Puerto Caldera i Costa Rica, den mellanamerikanska västkusten. Fartyget ska avgå klockan 19.00. Strax före avgång får sjukhuset besök av en passagerare som inte har kastat vatten sedan han lämnade Schweiz 18 timmar tidigare. Urinblåsan står högt blygdbenet. Med hjälp av sedvanlig kateter via urinröret försöker skeppsläkaren tömma blåsan, men någonstans är det stopp. Vi tar kontakt med Bryggan då vi inte vågar gå till sjöss förrän problemet är löst med ett sjödygn framför oss. Snart har vi förste styrman i dörren. Han vill bilda sig en uppfattning kring situationen. Vi för en kamp mot tiden. Ska patienten sättas i land eller ska vi lyckas lösa det ombord. Efter mycket trixande infinner sig en stor lättnad hos både patient och personal när vi ser urinen löpa fritt genom katetern och ner i uppsamlingspåsen. Kasta loss, skriker doktorn till styrman som med walkie-talkie meddelar bryggan. Panamakanalen nästa! Nöjda tar doc (fartygsläkaren) och ...