Januari 1988. Vid ligger vid kaj i Puerto Caldera i Costa Rica, den mellanamerikanska västkusten. Fartyget ska avgå klockan 19.00. Strax före avgång får sjukhuset besök av en passagerare som inte har kastat vatten sedan han lämnade Schweiz 18 timmar tidigare. Urinblåsan står högt blygdbenet. Med hjälp av sedvanlig kateter via urinröret försöker skeppsläkaren tömma blåsan, men någonstans är det stopp. Vi tar kontakt med Bryggan då vi inte vågar gå till sjöss förrän problemet är löst med ett sjödygn framför oss. Snart har vi förste styrman i dörren. Han vill bilda sig en uppfattning kring situationen. Vi för en kamp mot tiden. Ska patienten sättas i land eller ska vi lyckas lösa det ombord. Efter mycket trixande infinner sig en stor lättnad hos både patient och personal när vi ser urinen löpa fritt genom katetern och ner i uppsamlingspåsen. Kasta loss, skriker doktorn till styrman som med walkie-talkie meddelar bryggan. Panamakanalen nästa! Nöjda tar doc (fartygsläkaren) och jag plats vid hospitalets fönsterventiler när Vistafjord lämnar kajen på väg ut i Stilla Havet
Men vi börjar från början.
Jag hade kollegor som jobbat på kryssningsfartyg och jag gjorde en intresseanmälan som ledde till en intervju i Biskopsvara i Småland. Det var långt innan GPS:ens tid och jag körde vilse i Smålandsskogen. Osäker om jag kommit rätt hoppade jag över ett gärde och in i en trädgård för att leta efter ingången till huset. Plötsligt dök en man upp på verandan och ropade: "Hur skall du kunna hitta på ett kryssningsfartyg när du inte kan hitta hit?"
Den 4 december 1987 flög jag från Kastrup till Fort Lauderdale i Florida för att mönstra på M/S Vistafjord. Jag blev upphämtad på flygplatsen och eskorterad till fartyget och ner slussad till hospitalet, däcket näst längst ned. Här skulle jag arbeta med en annan svensk sjuksköterska och en svensk läkare. Båda hade redan varit ombord ett par månader.
Rundvandring, praktiska detaljer, arbetskläder och jag blev tilldelad en sovkabin bredvid hospitalet. Det innebar 5 sekunder till jobbet. Ansvaret rymde ca 700 passagerare och 400 besättningsmän. Nu gällde det att veta vad som var fram och bak på skeppet samt styrbord och babord.
Hospitalet hade fyra olika utrymmen. Mottagningsrummet tjänade som vårdcentral men hade också ett operationsbord. Det fanns ett genomgångsrum med röntgenutrustning. Dessutom en mycket litet rum med ett par sängplatser samt ett läkemedelsförråd som skulle rymma verksamma substanser från väldens alla hörn med generiska namn. Det fanns syrgas och lustgas om en patient skulle behöva opereras i narkos. Personalköket låg kloss intill och jag gissar att våra arbetsytor rymde totalt ca 60-70 kvadratmeter.
Detta var en tid utan mobiltelefoner och datorerna ingick inte i vår arsenal. All journalhantering skedde för hand. Vi hade en skriv- och en faxmaskin. Om sjukvårdsmaterial eller läkemedel behövde införskaffas faxade vi till agenten i nästkommande hamn som fick försöka lösa uppgiften.
Ett samhälle till havs
Jag började förbereda på denna enkla blogg hösten 2024. Med hjälp av spridda dagboksanteckningar, gamla halvdåliga foton och diabilder samt brevväxling med framförallt familjen minns jag de kryssningar som jag gjorde med M/S Vistafjord. Och minnen kan som vi vet förändras över tid.
En del episoder har publicerats som en artikel i Svensk Sjöfartstidning den 7 november 2008 under "Kring Kajutalampan". sidorna 48 - 50.
Att mönstra på ett kryssningsfartyg innebar en massa nya ansikten med sina egenartade titlar och varierade antal streck på axelklaffarna. Förutom två sjuksköterskor och en läkare fanns allt från sjökaptener, styrmän, matroser, hotelldirektör, folk som har kontakt med land och andra som ordnar med pengar och besättningens löner.
Olika kategorier som bagare, kockar, kypare, hovmästare, vinköpare och bartenders. Andra var chefsmaskinister, elektriker och ingenjörer
På nöjessidan fanns operasångare, pianister, diskjockey, dansare, sångare, roulettcroupier, trollkonstnär, dockteater, orkester, sociala värdar och reseledare
Ett glatt gäng kineser härskade över tvätterier. Det fanns många rums uppassare, både manliga och kvinnliga stewards. Tryckeri och fotografer. Beauty Parlour sektionen rymde frisörer, manikyr och pedikyr. Det fanns också en sjukgymnast. Hos Touroffice kunde passagerare köpa utflykter i respektive hamn
Min sjuksköterskekollega och jag skiftades om och arbetade vartannat dygn. Således ett dygns ansvar för mottagningsarbete och andra eventuella utryckningar ombord. Blev det skarpt läge inkallade vi varandra. Det innebar att även vi sjuksköterskor kunde turas om att besöka hamnstäder och landområden där Vistafjord lade till. Ofta låg vi i hamn över dagen och kryssade till nästa destination nattetid.
Embarkering av bagage
Jag minns första kvällen när skeppet med nya passagerare skulle lämna Port Everglades, som är namnet på hamnen i staden Fort Lauderdale i södra Florida. Min kollega och doktorn tog med mig upp på topdeck. Bostäder kantade utfarten och det blinkades från alla fönster när kryssningsfartyget lämnade hamnen. En procedur som jag skulle erfara var en tradition när fartyget lämnade hamnen. Vi såg hur lotsen guidade oss ut i havsmörkret för att möta den karibiska övärlden.
Karibien och Västindien, en kedja av öar, antiller, som ligger i öster om det centalamerikanska fastlandet. De delas vidare in i de stora och små antillerna.
